Efter att Noelle fyllde ett så hände nått.
Nu för tiden är våra dagar fyllda utav massa gapande och trots.
Får hon inte som hon vill så kastar hon sig bakåt, även om hon är i famnen, och skriker rakt ut.
Vet inte vad jag ska göra, känns som man provar allt. Hon är som förbytt och absolut inte rolig att ha med nånstans längre.
Visst finns det perioder för de flesta barnen. Men jag kan inte sluta fundera på om detta är mitt fel.
Har jag varit för ”snäll”? Är jag en dålig mamma för mitt barn?
Jag försöker kommunicera med henne så gott det går. Ser henne alltid, och ger henne alltid min uppmärksamhet. Hon vet vart jag finns. Hennes behov går alltid först.
Hon är själv bra på att lyssna förutom när hon är trött, då är hon heeelt omöjlig med allt!
Hon slåss inte, hon rivs inte eller bits. Aldrig gjort. Men hon har en otrolig stark egen vilja. Hon vet vad hon vill.
Jag försöker vägleda henne så gott jag kan, men gör jag rätt?
Så himla många frågor!
Haha, jag känner igen det där. Min guldklimp fyllde 1 år 13 Januari och hon har varit en liten trotsis sedan dess. När hon inte får som hon vill skriker hon och slänger sig bakåt. Det gäller att vara med för annars blir det en rejäl bula i huvudet. Det är bara att ha tålamod. Det är ju en del av utvecklingen
Se det som något otroligt positivt att hon vågar visa sin ilska. Hon vet att du älskar henne och inte överger henne, det tyder på en bra anknytning och då har du gjort helt rätt.
Lyssna nu inte på gammeldags dumheter om ”ett nej är ett nej”. Fundera alltid över hur du själv skulle känna och vilja bli bemött i varje situation som blir jobbig. Skillnaden mellan er är att hon inte vet hur hon ska uttrycka sina känslor på ett bra sätt. Jag tycker att det är ett väldigt bra sätt att få ur sin ilska genom att skrika och kasta sig, att slå och sparka är enligt mig ett dåligt sätt, och det gör hon ju inte 🙂
För oss har det varje sådan här period hjälpt otroligt med att säga (till äldre sonen) ”Jag förstår att du vill ha en kaka, det är ju jättegott, men idag får du inga fler kakor, men kanske imorgon? Längtar du tills dess då?” och bekräftar, även om man kanske inte ger med sig framför ett helt opedagogisk härskarteknik i form av ”Nej, det blir ingen kaka har jag sagt, sluta gnäll över det”.
Jämför det med om du vill/behöver köpa en ny jacka och säger det till din man varpå han svarar ”Nä glöm det, vi har inte råd”. Hur känner du då?
Blir det bättre om han säger ”Ja, jag vet att du behöver det men nu har vi ju inte så mycket pengar. Vi kan väl lägga undan lite nu och köpa efter nästa löning?”.
Empati för barnet har gjort mitt liv såååå mycket lättare!